Fie

Senaste inläggen

Av sofie andersson - 9 februari 2016 11:39

Jag var på simlektion i går med Meija på Valmobadet i Kolbäck. Hon går första terminen där och det är jätte bra. Meija kan vara lite försiktig men ledarna stöttar och uppmuntrar så att hon vågar prova nya saker i vattnet vilket är helt fantastiskt att se. En sak slog mig dock i går när jag var där som fick mig att känna en oerhörd sorg över hur vissa föräldrar väljer att prioritera.


Vi som föräldrar och anhöriga får inte vara med i simhallen utan får vänta i cafeterian. Som tur är finns dock fönster så att vi kan se alla bassängerna och på så vis följa vad våra barn gör. Jag hade Lo med mig så hade svårt att ha full fokus på vad de gjorde men försökte så gott jag kunde hinna titta så mycket som möjligt. Döm av min förvåning när jag efter ett tag la märket till att alla vuxna i lokalen utom jag och en mormor eller farmor satt djupt försjunkna i sina telefoner. Många föräldrar satt med ryggen mot fönstret eller så långt bort i lokalen att de omöjligt kunde se vad deras barn gjorde även om de hade tittat upp. Vid ett tillfälle var det ett av barnen som behövde gå på toa. Toaletten ligger inne i simhallen så barnet går in på den och kommer ut efter en kort stund och säger förtvivlat till simläraren att hon behöver bajsa. Simläraren säger att det bara är att gå in och göra det och barnet beger sig in på toaletten igen. Barnen i den här gruppen är mellan fyra och fem år gamla och de allra flesta fyra och femåringar behöver hjälp att torka sig efter att det bajsat. Det är inget konstigt med det men eftersom alla de andra föräldrarna var så djupt försjunkna i sina telefoner var det ingen mer än jag och den mormor/farmor som stod bredvid mig som uppmärksammade att den här flickan gått ifrån lektionen och eventuellt skulle behöva hjälp. Jag sa då rätt högt att det var en flicka som gått in på toaletten och att hon kanske behövde hjälp. Ett par personer slet sig från telefonerna reste sig och gick och såg efter om det var deras barn, majoriteten satt dock kvar utan att ens se efter. Det slutade med att en av simlärarna fick kliva upp ur basängen för att gå in på toa och hjälpa till. Detta medförde i sin tur att den andra läraren blev själv i bassängen med nio barn. Hur kan man som förälder vara så sjukt ointresserad av sitt barn? Inte bara att de var ointresserade av att följa simlektionen utan även att de inte ens kunde slita sig från telefonerna för att se efter om det var deras barn som behövde hjälp på toaletten. Att de dessutom utsätter alla de andra barnen för en säkerhetsrisk genom att lämna de ensamma vuxen i en djup pool med så många icke simkunniga individer, bekom tydligen inte heller de flesta. Jag förstår helt och fullt att det är skönt att få lite ”egen tid”, att kunna kolla facebook, eller vad ni nu gör ostört,  men är det verkligen så viktigt att ni inte ens kunde titta en liten stund på vad era barn gjorde i poolen? Jag är själv farligt beroende av min telefon och fastnar lätt i den när jag sitter i soffan eller liknande, men jag skulle aldrig välja att inte hjälpa mitt barn på toaletten eller missa hennes framsteg i bassängen för min telefon.


Jag är så oerhört lycklig att jag växte upp innan samrtphonen och slapp konkurera med dessa om mina föräldrars uppmärksamhet. Är det konstigt att allt fler barn är oroliga, deprimerade, krångliga och uppmärksamhetskrävande när deras föräldrar så tydligt visar att det är telefonerna som är det viktiga och inte barnen.  Nej skärpning föräldrar!!! Tacka vet jag Meijas ridgrupp där är det ingen förälder som är försjunken i sin telefon hela ridlektionen även om det så klart händer att någon snabbt svarar på ett samtal eller ett sms.


Av sofie andersson - 2 januari 2015 00:53

Äntligen har jag fått lagt 2014 bakom mig och kan blicka framåt mot ett nytt förhoppningsvis bättre år. För mig har det gångna året varit riktigt kasst på många sätt. Jag har vart sjuk större delen av det. Förlorade min älskade vapendragare och hund efter drygt tio år tillsammans. Dotterns mus fick avlivas. Ytterligare en av mina bästa vänner flyttade från stan. Min sommar var en känslo- och hälsomässig bergochdalbana som höll på att kosta mig min sambo och livskamrat. Jag kraschade illa med hästen som hade sönder sitt knä och fortfarande är konvalescent. Som avslut fick jag ta bort min ena katt på julafton. Detta är ett urval av den personliga skit som inträffat i mitt liv 2014. Året bidrog även till en hel del besvikelser som inte rörde mig och min familj direkt men samhället och alla som bor i Sverige. Valet var enligt mig en total katastrof. All den smutskastning som skedde under valkampanjen. Otäcka nidbilder, personliga påhopp och hat följde hela kampanjen och gjorde att jag tappade mycket av min tro på människors godhet. Att så stor andel av de svenska medborgarna valde att rösta på SD. De övriga politiska partiernas oförmåga att kunna bemöta Sds politik. Kaoset som rått sen regeringsskiftet och den barnsliga attityden som de flesta politikerna hållits med. Sen har vi alla människor som i media, sociala medier och i andra forum haft en dålig attityd, vart elaka och hoppat på varandra. Jag har aldrig tidigare vart med om att vuxna människor bettet sig illa på så många nivåer som i år. Detta är några av de saker som bidragit till att 2014 vart ett sorgligt och dåligt år.


Självfallet har det dock funnits ljuspunkter. Jag har lärt mig en hel del om mig själv och vågat vart ärlig med mitt mående jämte mot andra. De flesta av mina vänner har vart helt underbara, förstående och ställt upp helhjärtat. Min familj har som vanligt funnits bredvid mig och stöttat mig genom allt. Jag och J hittade tillbaka och har lärt oss förstå varandra på ett helt nytt sätt. M har utvecklats och lärt sig massor med nya saker vilket är oerhört häftigt att få vara en del av. Jag fick äran att vara gudmor åt världens finaste Simon. Vi fick en ny familjemedlem i Lilo som gett mig massor av mys och glädje. Jag har vart på två jätte fina resor en med min familj och en med mina tjejer. Ett stort antal jätte bra lajv där sommarens KIR var höjdpunkten. Så en hel del bra saker har 2014 också fört med sig.


Inför 2015 hoppas jag på en förbättrad attityd och ett bättre tålamod oss människor emellan. Att slippa se kränkande texter och personliga påhopp på sociala medier. Att vi får ett mer solidariskt samhälle och ett stabilare politiskt läge i Sverige. Jag hoppas även på att mina nära och kära får vara friska och att min stackars Tesoro blir frisk och kan ridas igen. Men mest av allt att allt går bra och att Meija kommer trivas med alla förändringar som kommer ske under 2015.


Ett gott nytt år på er.

Av sofie andersson - 15 maj 2014 11:44


Jag är så ledsen och sjukt besviken på delar av Sveriges befolkning. Sista tiden har en storm som går ut på att tysta människor, motverka yttrandefriheten och kränka ”feltänkande” pågått. Jag trodde att de allra flesta i vårt land var för demokrati och yttrandefrihet, just nu känns det dock som att det inte är så. Jag hoppades på att vi tillsammans ville ha ett välfärdsland där alla som lever i det ska känna sig delaktiga och respekterade, så är det inte. Jag va oerhört besviken 2010 när Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen. För mig var det helt ofattbart hur ett parti med en så stark nationalistisk prägel och främlingsfientlig framtoning kunde röstas fram av svenska folket. Däremot trodde jag att detta skulle lösa sig i valet 2014. Dels eftersom jag hoppades att allt fler skulle se och förstå att stor del av deras politik inte var gångbart i längden. Vi lever i en global värld och måste därför tänka globalt, så jag ansåg att Sverigedemokraternas politik var föråldrad, skrämmande och icke fungerande i det samhälle vi har i dag. Olika medlemmar av partiet har dessutom gång på gång uppträtt illa och gjort bort sig själva med dumma uttalanden vilket bidragit till att undergräva partiets trovärdighet. Till stor del såg det i alla fall ut för mig som att de hade gjort bort sig själva i så stor grad att de inte skulle få en plats i riksdagen. Så jag kände mig ganska så trygg med att detta skulle lösa sig. Dessutom uppkom fler och fler sidor, artiklar, bloggar och statusuppdateringar med budskap som uppmanade andra att bojkotta SD vilket gjorde att jag kände ett ännu större hopp för att de inte skulle få sitta kvar på den maktposition de har i dag efter valet. Allt kändes med ganska ord rätt ljust ut tills otäcka saker började inträffa runt SD. Den här gången var det dock inte medlemmarna eller sympatisörerna till Sverigedemokraterna som stod för otäcka uttalande och handlanden utan de som var i mot dem. På flera ställen vägrade man låta medlemmar av partiet få komma in i byggnader eller på torg. De tilläts inte tala och man började uppmana människor till att göra otrevliga saker mot aktiva SD medlemmar. Helt plötsligt hade SD som jag tidigare ansett stått för en stor del av hatet blivit de hatade och således offren. Människor gick samman för att kränka yttrandefriheten och undergräva demokratin för att de ansåg att SD hade fel åsikter. Det kastades saker på dem, de bespottades och kallades saker, allt för att de har ”fel åsikt”.


Jag ställer mig frågan till er som gör det här. Tror ni att ni gör något bra? Tror ni att ni gör något positivt för vårt samhälle? Tror ni att ni får någon att bli en öppnare människa och vända sig bort från sina främlingsfientliga åsikter? Tror ni att ni bidrar till att Sverigedemokraterna åker ut ur riksdagen? Svaren på alla dessa frågor är nej. Det ni gör är så oerhört fel, kränkande och går i mot allt jag trodde att vårt land stod för. Ni kränker en grupp för deras åsikter i stället för att låta dem tala för döva öron. Ni kränker en medmänniska för att ni anser att den tänker och tycker fel. Ni får den här människan att antagligen hålla fast vid sina åsikter hårdare istället för att erbjuda dem en möjlighet till förändring. Dessutom kastar ni röster på dem för att ert agerande skrämmer andra bort från era partier. Så grattis! Ni har inte bara bevisat er själva som motståndare mot demokratin, yttrandefriheten och ett samhälle där alla människor ska behandlas med respekt, ni har med största sannolikhet även säkrat Sverigedemokraternas nästa fyra år i riksdagen. Varför kunde ni i stället inte bara låtit de vara tomt på torgen och i byggnaderna där de pratar. Visat att vi inte vill lyssna till deras politik. Eller bemött dem i debatter med argument som visar att deras politik inte är gångbar? Nej ni var tvungna att ta till fula metoder som gör att jag skäms så oerhört för att vara svensk medborgare. Först skäms jag för att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och sen skäms jag för att ni undergräver allt vårt land står för. Sverigedemokraterna må vara främlingsfientliga men ni som skriker och kastar saker och glåpord efter dem är inge bättre för ni är fientliga mot demokratin och yttrandefriheten! Så jag ber er alla i från djupet av mitt hjärta att vara solidariska, respektera era medmänniskor och visa era åsikter utan att kränka någon! Visa ert motstånd mot främlingsfientligheten men visa även att ni inte är några som hatar! Kan vi hjälpas åt att bekämpa hatet och okunskapen men kärlek och kunskap i stället för med mer hat?

Av sofie andersson - 19 december 2013 22:40

Jag är ledsen, trött och oförstående. Varför måste vi människor ständigt leta efter en syndabock? Har sett diverse karikatyrer och elaka bilder på alla möjliga personer som har florerat på facebook senaste veckorna. De allra flesta har föreställt vår stadsminister i olika förnedrande och kränkande utföranden. Min fråga är varför? Uppenbarligen tar någon/några sig tid att rita dessa bilder eller klippa ihop dessa foton och sen lägga upp dem på nätet. Andra tar sig tid att dela dem och hålla med. Min fråga är varför och vad tjänar någon på detta? Tror ni som gör detta att dessa nidbilder och kränkande framställningar av vår stadsminister kommer att ändra något? Tänk om ni kunde lägga den kreativitet ni lägger på detta till något som faktiskt skulle göra skillnad. Det är inte som att era bilder kommer med ett praktiskt förslag för hur vi ska lösa de situationer ni kritiserar. Det ni i grund och botten gör är att kränka en annan människa. Jag förstår att människor är upprörda men varför väljer ni att peka ut och kränka en enda person på ett vedervärdigt sätt? Det är inte direkt Fredrik Reinfeldt som ensam sitter och tar beslut. Så varför väljer ni att göra så mot just honom? Jag vet svaret själv, det är för att han är den officiella talespersonen för alliansen. Däremot undrar jag i fall ni funderar på att Fredrik Reinfeldt är en person också inte bara stadsminister. Han har känslor, vänner och familj precis som alla vi andra. Jag önskar att vi ska välja att kritisera på ett konstruktivt sätt så att våra kritik kan väcka tankar och förståelse hos de vi kritiserar. Det är först när de vi kritiserar har fått en tankeställare som det kan sättas i gång en vilja att förändras hos personen. Vi lägger massor med tid på att hitta en syndabock och sen hänga ut denna och skylla alla världens problem på den här individen. Fast sanningen är den att det inte är en persons fel att det ser ut som det gör i dag i Sverige och i världen. Det är allas vårat fel. Det är vi, du och jag, som väljer att inte agera och försöka förändra, alternativt hitta någon att skylla på istället för att komma fram till lösningar. Ingenting förändras för att vi delar en statusuppdatering på FB eller för att vi riktar hat mot en eller några få människor. Försöker vi däremot jobba tillsammans, visa respekt, medmänsklighet och solidaritet kan vi förbättra något. Så jag ber alla att tänk efter, finns det inget bättre du kan göra än att smutskasta folk på nätet? Kritisera gärna öppet och högljutt mot det du tycker är fel men gör det utan att vara elak. Kritisera och protestera mot specifika uttalande, situationer och tillvägagångssätt, ja till och med mot enskilda individer men gör det snyggt. Hur ska vi kunna kräva att andra ska visa oss respekt om vi inte visar respekt mot andra? Och för att bygga ett bra samhälle krävs respekt gentemot alla både människor, djur och natur. Nu blev det Reinfeldt som blev den jag tog upp här eftersom de flesta karikatyrer jag sätt är mot just honom men detta är min åsikt om offentlig kritik mot alla. Det spelar ingen roll om det är stadsministern, kungen, en kändis eller grannen! Så gott folk kritisera i stället för att kränka! Förändra i stället för att förbanna!

Av sofie andersson - 13 december 2013 16:23

Individualism och kapitalism har spritt sig som en löpeld över världen. I samband med detta ökar klyftorna, splittringar, otryggheten och den psykiska ohälsan. Vi har inte längre någon naturlig trygghet i våra medmänniskor. Vi måste lita till oss själv i första hand och till staten i andra. Den som blir sjuk eller tappar fotfäste ska klara oändliga listor av regler för att överhuvudtaget få hjälp och om du nu skulle göra det vad får du för hjälp? Du får hjälp med pengar. Pengar så den personen kan köpa det den behöver. Alltid denna köpmani, allt handlar om pengar. Pengar att leva för, pengar att köpa sig lycka och hälsa för, pengar att kunna visa upp. Har du inga pengar är du ingenting, du är misslyckad och oönskad. Allt styrs av pengar och den individuella prestationen. Hur kan det ha blivit så? Finns det hederlig solidaritet kvar? Är det någon som är intresserad av att bygga upp ett samhälle av människor som vill hjälpas åt? Jätte många skulle svara ja på den frågan och de bildas föreningar och partier med olika åsikter om hur ett tryggt välfärdssamhälle ska skapas. Dessvärre förloras ofta målet på resans gång. För i stället för att försöka överbygga olikheter och tillsammans jobba mot samma mål kastar vi skit på oliktänkande partier och föreningar. Det blir en ständig smutskastning och kränkning av varandras planer på hur ett solidariskt välfärdssamhälle skapas i stället för att tillsammans arbeta mot målet. Politiken är ett klart exempel på denna smutskastning. Oppositionen skyller just nu på alliansen för allt som går fel, går till angrepp mot deras sätt att göra saker och även på grova person angrepp. Detta sker självfallet åt andra hållet med samma engagemang av att ödelägga varandras förslag och smutskasta varandras politik så gott det går. Karikatyrer och nidbilder av olika politiker dyker upp på nätet och i tidningar. Elaka kommentarer och debatt artiklar, men till vilken nytta? Kommer vi ett steg närmare ett bättre samhälle av denna smutskastning? Mår någon person bättre av den? Nej, det vi gör är att öka klyftorna! Vi skapar vi och dom känslor där ingen blir en vinnare.



Vi ska dock inte skylla det här på politikerna det är bara att det är ett bra exempel för att de syns så tydligt när de gör det i med media. Vi ”vanliga” icke offentliga människor är precis lika dåliga, inklusive jag själv så klart. När gjorde vi något sist som inte främjade oss själva? Vi klagar och gnäller på offentliga personer och våra medmänniskor. Gnäller på hur den där bilisten kör, vilket korkat uttalande den där personen gjorde, att inget görs åt mobbningen i skolan osv. Men vad bidrar vi med? Vad gör vi för att förbättra något? Inte mycket, vi gnäller och går och röstar en gång var fjärde år. I övrigt fortsätter våra liv med att se till våra egna behov. Att just JAG och min familj har pengar så att VI kan göra det VI blir lyckliga av. Allt ska ses utifrån mitt behov och vi slår oss blodiga med näbbar och klor för att ta oss uppåt, för att bli något. Du ska ha en fin karriär så du har mycket pengar så att du kan spendera dem på fina kläder, ett vackert hem, en fin bil, dina fritidsintresse, din kropp och fina saker till dina barn. Du köper dig alltså lycka med de pengar du sliter för att få. Ingenting får stå i vägen för vår pengajakt inte någon person, inte vår familj och absolut inte samhället!


Nu under julen träder den ultimata formen av individualism och kapitalism fram genom denna eviga hets om presenter, dekorationer och måsten. Vi spenderar tusentals kronor på mat och saker för att ge någon något som de som får det i de allra flesta fall inte ens uppskattar eller i varje fall kunnat köpt åt sig själva om de tyckte den behövde det. Varför? Varför går vi på knäna ekonomiskt och psykiskt för att vi ska/förväntas ha den ”perfekta” julen? Kanske ska vi bara stanna upp och tänka efter i stället. Behöver X det här? Vill X ha det här? Räcker det kanske med att vi bara träffas, kan vi använda dessa pengar till något bättre? Kanske kan jag ge mitt barn, min farmor eller den där ensamma mannen i trappen bredvid en timma av min tid i stället? Det tror jag i många fall skulle uppskattas mer. Har jag råd att ge av min dyrbara tid till någon annan? Det handlar inte om att spendera alla pengar vi skulle lagt på julklappar till en välgörenhetsorganisation, strunta i att ge sina barn julklappar eller låta bli att fira jul. Det handlar om att tänka på vad som är viktigt! Vad skulle JAG kunna ge någon ANNAN! Inte dig själv och inte ett paket utan vad skulle du kunna ge för att förbättra det här samhället? Kanske kan jag göra något som inte kostar någonting i pengar men som värderas oändligt.


Jag är dålig, jag har lagt ner massor med pengar på julklappar. Vi kommer inte gå runt den här månaden utan behöva ta av våra sparpengar för att jag spenderat så mycket pengar på julklappar. Julklappar som jag tror att alla jag köpt dem till skulle klarat sig bra utan. Jag kommer stressa runt på julafton för att hinna träffa massor av mina släktingar för att ge dem dessa presenter. Jag kommer även säga hur mycket jag tycker om de presenter jag får och tacka så mycket för dem och alla presenter Meija får även om vi skulle vart lika lyckliga och klarat oss lika bra utan dem. Jag kommer med andra ord bara spela med i denna kapitalistiska charad och försöka stänga ute alla tankar på att det ligger en man och fryser i en gränd, ett barn vars föräldrar har supit sig fulla och slåss i en lägenhet, att en gammal dam precis dog i sin ensamhet i ett rum på sjukhuset och framförallt alla de människor som sliter runt om i världen under fruktansvärda förhållanden för att tillverka de presenter jag köpt och får, som dör för att jag ska kunna konsumera.  

Av sofie andersson - 12 december 2013 00:12

Sent på kvällen den 9 december somnade min gammelfarmor Iris in. Den 29 december skulle hon ha fyllt 95. Det känns konstigt att min sista släktingen ur den generationen nu är borta. Förutom att en jätte fin människa lämnat jorden så har ett band av min historia kapats. Jag har fortfarande en del skuldkänslor av att jag inte var där, att jag inte träffade henne så ofta som jag borde osv. Samtidigt så vet jag att hon skulle tycka att jag inte skulle känna så. Hon var en praktisk kvinna och i skulden finns ingen nytta. Jag har vart ledsen men det är fortfarande overkligt och långt bort det som hänt. Jag ska göra allt jag kan för att minnas henne som den starka, coola och drivna kvinnan hon alltid vart i mina ögon. Hon hade levt ett långt och innehållsrikt liv så egentligen borde jag väl inte vara ledsen, för jag tror inte hon är det. Det är precis ett så långt och bra liv som man önskar att alla skulle få men för mig och oss som är kvar är det ändå jobbigt att hon gått ur tiden. Något jag har lärt mig av det här är vikten av att ta mig för och träffa de människor jag bryr mig om oftare och inte skjuta på saker. Det är det som tyngt mig mest under de senaste dagarna och jag ska verkligen försöka minnas den känslan jag har för att påminna mig själv om vikten av att ta vara på de jag älskar och bryr mig om, ge dem tid och höra av mig till dem ofta. En annan sak jag ska ta med mig och minnas från de senaste dagarna är vilka fina vänner jag har. Min telefon har ringt massor, jag har fått massor med sms och meddelanden. Alla som har hört av sig har vart fantastiskt stöttande, förstående och kommit med värmande ord. Tack för att ni finns, att ni hör av er, kommer hit och att ni bryr er så ofantligt mycket. Det värmer och gör mig oerhört lycklig i sorgen. 

Av sofie andersson - 9 december 2013 19:45

Jag sitter här och väntar på att telefonen ska ringa. Min älskade gammel farmor Iris ligger på sin dödsbädd. Jag kommer med största sannolikhet inte hinna dit så nu sitter jag här och väntar på samtalet där de ska säga satt hon somnat In... Är så sjukt att bara vänta och har fruktansvärd ångest för att jag inte är där. Jag vågar inte öra bil eftersom jag går på starka mediciner just nu och de för mig glömsk, okoncentrerad och skakig därför är enda alternativet för att ta mig dit tåg och det kommer ta flera timmar så jag kommer i så fall komma fram i natt och troligen för sent. Så nu återstår bara den outhärdliga väntan och tystnaden. Om hon inte dör i natt åker jag i morgonbitti men som jag förstod det var hennes chanser att klara natten väldigt små men hon är en riktigt stark krut gumma min gammal farmor så man vet aldrig. Fast antar att det är egoistiskt att vilja hålla henne kvar bara för att jag ska hinna dit, enerverande vet vad hon känner när hon ligger där. Hon rör sig inte alls nu och andas sakta och tungt, de vet inte ens om hon hör och märker att min farmor och sköterskorna är där. Kanske är det bäst att hon bara får somna i natt men jag vill inte. Jag struntar i att hon är gammal och att döden är en naturlig del av livet för jag vill inte att hon ska dö! Meija har fått sitt mellan namn efter henne eftersom hon är n utav de starkaste och coolaste kvinnor jag känner. Jag har aldrog ens tänkt på att hon skulle kunna dö. Visst är hon gammal, när Meija föddes blev vi fem generationer i rakt nedstigande led men ändå har jag inte tänkt att den här dagen skulle komma. Det värsta var att jag förra veckan tänkte på att det va länge sedan vi sågs och att jag nu när jag är sjukskriven skulle ta mig tid att åka och hälsa på henne. Jag ville att vi skulle ta nya fem generations foton men det kommer vi inte hinna nu... Hatar att jag är expert på att skjuta upp saker. Nu sitter jag i stället här och gråter och skriver för att dämpa skuldkänslorna och ångesten över att jagar den dålig människa som inte är där hos henne och säger farväl. Men jag har inga ord kvar att skriva utom Förlåt.

Av sofie andersson - 19 maj 2013 22:50

Har haft två väldigt intensiva veckor som bjudit på massa spännande saker så som lajv, bebisar, röntgen och konstiga intyg. Detta har gjort att jag inte hunnit skrivit här men nu känner jag att jag vill ventilera lite så nu är jag tillbaka. Ska börja med att tala om att jag hade ett jätte fint lajv med massa fina och spännande inslag. Kanske ett utav de roligaste lajven jag någonsin vart på. Är jätte nöjd med det och tycker verkligen att ni som inte testat att lajva borde prova på det!

I torsdags till i fredags fick jag och Jonas ett bonusbarn hos oss. Meijas bästa kompis Pixie kom och va hos oss nästan ett dygn eftersom hennes mamma och pappa var på sjukhuset och födde en lillasyster. Det va jätte mysigt att ha Pixie hemma och tjejerna hade jätte roligt i hop, men det är aningen intensivare att ha två än en trotts att båda betedde sig exemplariskt under hela tiden. Ett stort grattis till Pixie, Jacob och Elvira till lilla Bonnie.

Förutom allt det här roliga som har inträffat har jag även haft en del "problem" eller snarare frågetecken kring min egen sjukdom. Som många redan har förstått är jag allt annat en nöjd med den läkare jag har fått hos reumatologen och nu är hon inte mera populär kan jag säga. Som jag tidigare skrivit har min läkare sagt att oddsen för att jag ska kunna gå tillbaka till mitt nuvarande arbete är mycket svårt eftersom det är fysiskt tungt och jag därför inte kommer klara det när jag har skov. Hon har även talat om att om min nuvarande medicin inte hjälper får jag lära mig leve med smärtan, så ni förstår att hon inte ligger så högt på min popularitetslista. I alla mina tidigare sjukskrivningar har det stått att det på grund av mitt tunga arbete, min smärta och bristen på för mig fungerade mediciner är mycket osäkert om jag kommer kunna komma tillbaka till min nuvarande arbetsplats. När jag öppnade sjukskrivningen jag fick förra veckan står det helt plötsligt att jag kommer kunna gå tillbaka till mitt arbete. Ni kan ju tänka er hur förvånad jag blev med tanke på att jag inte blivit ett dugg bättre, inte har mindre ont, hört något från läkaren som talar för att jag skulle kunna gå tillbaka eller fått en ändrad diagnos. Försöker ringa för att få en motivering till detta drastiska ändrande i huruvida jag kan arbeta med det jag gör eller inte eftersom det inte va många veckor sen jag sist pratade med henne och hon sa att jag inte skulle kunna gå tillbaka. Fick dock inget svar men tänkte försöka ringa i veckan igen. Dessutom har jag äntligen efter två månaders väntetid fått en kallelse till reumatologens sjukgymnast, förhoppningsvis blir det bättre efter att jag vart där. Jag har även hunnit röntga mina hände, handleder, fötter och fotleder för att se om jag har några röntgenförändringar. Ska få svaret senast på fredag men är ytterst tveksam till att jag kommer få något alls om jag inte ringer och tjatar på min läkare. Så tänkte väl börja telefon terrorisera henne i morgon så kanske jag får tag i henne på fredag ;) Det kanske inte riktigt är så svårt att få tag i henne, men nästan. Hatar alla dessa elektroniska telefonsvarare där man ska göra sju miljoner knapp tryckningar bara för att få boka en telefontid att bli uppringd på av en sjuksköterska. Dessutom är det långt ifrån alla gånger sjuksköterskan ringer upp den tid hon ska och ibland ringer hon inte alls och sen ska hon be doktorn att ringa upp, vilket hon sällan gör och har ingen ringt får man inte tag på någon utan att göra om hela processen igen. Nej nu ska jag försöka sluta att vara bitter och försöka sova i stället.

Presentation


Jag heter Sofie och bor i Västerås tillsammans med min sambo Jonas och vår dotter Meija. Den här bloggen handlar om hur jag får mitt liv som småbarnsförälder med flertalet sjukdomar att gå i hop med jobb, plugg och intressen. Delar även med mig av tankar

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards